KRÖNIKA: En helig blåsning i Indien

Det första jag ser när vi kliver in Kalitemplet i Calcutta är en stor, röd fläck på marken. Vi har nyss tagit av oss skorna och stengolvet är smutsigt. Blicken faller på en fastbunden killing en bit bort. Då trillar poletten ner: till Kali offrar man djur.

Samtidigt som jag funderar över bästa strategi för att skutta över blodpölen samlas ett dussintal män runt mig och mitt sällskap. De ställer sig nära, skriker högt och drar våra i kläder och armar.

"Kom med här, jag vet en genväg!", "Jag visar er templet!" och "Få en välsignelse, följ med!".

Templet är fullt med folk och larmet bedövande. Ovanpå detta har vi alltså ett dussin skrikande tempelciceroner i hasorna. Efter ett par försök att komma undan – de klistrar sig fast som en andra hud – konstaterar jag att vi måste välja en. Annars får vi dras med allihop.

Så fort vi enats om ett pris föser vår guide oss mot templets hjärta. Som betalande gäster får vi gå före den långa kön av bedjande hinduer. Vi tränger oss in i folkhopen och kommer ut i ett tempelrum.

Ett tiotal präster står framför olika Kalibilder. De skriker, ber, slår i gongongen och tar emot donationer. En präst drar in min vän mot gudabilden och vrålar i hans öra: "I bless you, 1000 rupees, I bless you, 100 dollars, I bless you, 500 dollars."

Han ger oss Kalis välsignelse. Min vän tar fram plånboken och lämnar över 70 rupier, en dryg tia. Det är flera gånger mer än vad andra har gett. Prästen vill inte att vi lägger pengarna i templets sparbössa. Istället håller han fram sin egen hand och skriker "Give it in the hand of God!". Pengarna åker raskt in under tunikan.

Sedan fortsätter prästen, med sitt ansikte ett par centimeter från min väns, att skrika efter mer. Jag rycker tag i min väns plånbok, och därpå hans arm, och drar honom ut ur stormens öga. 

När vi kommit ut igen skrattar vi. Adrenalinruset är över. Vi känner oss smarta som inte lät prästen skinna oss på mer pengar.

En vänlig man frågar på perfekt engelska om han får be en bön för oss. Jodå, det går bra.

Han ägnar en stund åt att tända ljus, offra blommor och lågmält be för oss och våra familjer. Sedan håller han fram en donationsbok. I boken står västerländska namn i rad med en summa efter varja namn. 2000 rupier, drygt 300 kronor, har den som var här senast gett.

"Hur mycket kan du ge?" frågar mannen. "Hundra rupier" svarar jag. "Det var väldigt lite", konstaterar mannen, och hänvisar till tidigare donationer.

Jag står fast vid min hundring och går därifrån lite skamsen över min snålhet. Ända till mitt sällskap får veta hur mycket jag gett. "Är du inte klok? Du har blivit blåst!".

Plötsligt känner jag mig inte längre så smart.

Indiens heliga män har åter överlistat turisten. Men luttrad konstaterar jag att en helig blåsning i Indien nästan alltid är värd varenda krona.

Lisa Bjerre

redaktionen@bortabra.se

Lisa är frilansjournalist med stenkoll på nätet och IT-branschen. Det senaste året har hon bott och jobbat i Indien. Just nu bor hon i Rumäniens huvudstad Bukarest.