KRÖNIKA: Huvudstädernas förbannelse

Nej, det är inte titeln till en dålig Indiana Joneskopia i modern tappning. Men det kanske inte heller är en så dålig liknelse. Låt mig förklara.

Det var när jag bodde i England som min syn på huvudstäder genomgick en grundläggande förvandling.

Innan dess hade jag - som alla andra - varit i London och tyckte – som alla andra – att jäklar vilken häftig stad det var. Trendig, levande, historisk, utmanande, provocerande och… ja, så jävla ball.

Men efter ett halvår i den gamla industristaden Manchester, började min syn på London sakta att förändras. Varje gång jag tog tåget för att besöka mina vänner i huvudstaden kändes det självklart kul, men vägen hem var märkligt nog bra mycket bättre.

Väl tillbaka på stationen var det med avslappnade steg jag tog mig hem. Tänk, så lite folk! Så ren luft! Så mycket trevligare! Och tänka sig …vattnet är ju (nästan) drickbart!

Alla ni som bor i eller kommer från Världen-Utanför-Stockholm, har vetat om detta sedan barnsben. Men som hundraprocentig stockholmare och lika envis storstadspojke är insikten näst intill magisk.

Huvudstäder är fruktansvärt ickerepresentativa för resten av landet.

För att uppleva något nytt och genuint utanför de välfotograferade turistmonumenten behöver man inte åka hela vägen till landsbygden. Det räcker med att ta sig bara någon timme utanför, för att få en annan känsla. Eller ännu bättre. Hoppa över huvudstaden helt och hållet och åk direkt till en mindre storstad istället.

Jag har faktiskt börjat sätta detta i system. Att besöka den andra, eller den tredje största staden när jag är ute och reser. Och det lönar sig stort i upplevelse. Det är billigare, det är inte lika packat med turister, man får bättre kontakt med lokalbefolkningen och det är oftast rejält mycket trevligare.

Dessa ord skrivs faktiskt på just ett sådant ställe.

Tre och en halv timme utanför Budapest, nära den österrikiska gränsen, finns en sömnig liten stad vid namn Zalaegerszeg. Äggen kan köpas av grannen eller i stormarknaden mitt i stan. Men det blir oftast grannen. Det är både närmare och vansinnigt mycket godare.

Carl Löfgren

Carl Löfgren är frilansjournalist och bor i Budapest sedan 2006. Han är musikproducent, har lärt sig storheten med hembränd palinka, och kommer endast under hot om ond bråd död att bära jeans från Dolce & Gabbana.