KRÖNIKA: Med sjukdom som merit

Konstigt nog finns det resenärer som åker till ett väldigt fattigt land där det bor väldigt många fattiga människor, och som trots att de är väldigt mycket rikare insisterar på att se ännu fattigare ut än invånarna. Dessa resenärer vägrar ofta att tvätta sig ordentligt och köper sällan nya kläder när de gamla går sönder.

Jag talar om ryggsäcksluffarna i Indien.

Den vite luffaren i Indien har ofta väldigt mycket hår i form av långa, toviga, otvättade dreadlocks. Han är nästan alltid en man, och orakad. Kroppen är avmagrad som om luffaren inte haft råd med ett ordentligt mål mat på länge – eller som om han lidit av kraftig diarré det senaste halvåret, vilket förmodligen är mer sant.

Kläderna är i bästa fall sjaviga, men lika ofta hittar man stora hål i dem, smutsen är ingrodd och ansiktet beskrivs bäst som hålögt. Och den allra största meriten, det de helst talar om, är de många sjukdomar och obehagliga strapatser de genomlidit.

Den bästa Indienresan tycks vara den som varit mest svåruthärdlig. Djungelfeber, salmonella, kanske en släng av kolera? Allt som är riktigt, riktigt obehagligt är en åtråvärd merit i den vite luffarens Indien-CV.

Första gången jag reste i Indien var jag 21 år gammal. Jag kvalade aldrig in som vit luffare. Jag hade för hela kläder, för välkammat hår och var för välnärd. Visserligen blev jag riktigt sjuk, men inte förrän jag kommit hem till Sverige så jag fick aldrig chans att skryta om det.

Över tio år senare är jag tillbaka. Under en resa i Kerala hamnar jag på en europeiskt ägd restaurang som säljer västerländsk mat till hutlösa priser – i en delstat som erbjuder den godaste mat jag någonsin ätit till löjligt låga priser. Vi är nära att gå. Men så ser jag honom. För där, och inte på någon indisk restaurang, sitter han såklart – med de smutsiga dreadsen på plats.

Kroppen är välbekant anorektisk. Kinderna orakade. T-shirten skitig. Luffaren ler mot sina nyfunna västerländska vänner vid bordet bredvid och säger: "Ni skulle ha sett min fot häromveckan… Den var så här stor! Jag var tvungen att åka in till sjukhuset och…"

Nånstans där avbryter jag honom, vänder mig om och säger: "När jag var i Indien för tio år sedan kom jag hem med dysenteri. Jag vred mig i smärta i två veckor och gick ner tio kilo. Kan du slå det?".

I alla fall i min fantasi.

I verkligheten sätter jag mig tillrätta i stolen. Utbyter en menande blick med min kompis. Vi plockar upp våra menyer igen och börjar lyssna.

För en Indienresa utan vita luffare är trots allt ingen riktig Indienresa.

Lisa Bjerre

Lisa är frilansjournalist med stenkoll på it-branschen. Hon bor och jobbar just nu i Bangalore i Indien.